Göteborgsposten – 27 mars 1860, sida 2

LLA ÄR AA AA AA AR AA AV nenL -bkk,k h . — Hon har undsluppit, upprepade khanen. Joes glädje var så stormande och otyglad, att några minuter förunno, innan man åter kunde börja samtalet. I sin hänförelse omfamnade han Susanna, aftorkade hennes tårar, i det han frågade hvarföre hon gret, och förklarade att han hädanefter skulle utan blygsel kunna åter synas inför hr Harry. Öfvertygelsen om hans lycka var så stor. att han skulle kunnat kyssa både juristen och den som frambar denna goda nyhet. — Detta är i sanning ett lyckligt ögonblick! utbrast mr Elworthy; jag har aldrig, under hela min juridiska bana, kännt mig så intresserad för en affär. Tillåter ni mig fråga, hvar min klients nicce hålles dold? —Naturligtvis, afbröt Joe. Denne man är alltför god, att vilja skilja henne från sina vänner... Jag visste nog att ni hyste vänskap för hr Harry. Ända sedan den natten då sir William begrofs, har jag alltid påminnt mig hvad ni sade mig, när... Dessa sista ord voro ställda till renegaten, som likväl icke gerna ville, att hvad han sagt Joe skulle upprepas för mr Elworthy. Han fruktade kanske, att juristens genomträngande och skarpa omdömesförmåga deraf skulle kunna draga några slutsatser, och att han skulle börja göra