Göteborgsposten – 27 mars 1860, sida 2

—— rr de med sina kyssar, öfvertygade henne om verkligheten af hennes lycka. — Räddad! räddad! mumlade hon, med hjertat svällande af tacksamhet. Men hvar är er fästman, Henrys trogne och ende vän? Är äfven ban i säkerhet? Susanna svarade jakande; och den stackars Joe, som stått och lyssnat vid dörren, för att fullkomligt öfvertyga sig om att Ellen var derinne, skyndade nu att draga sig tillbaka. — Hon har kallat mig Henrys vän! sade han och torkade bort en tår, som han ansåg vara en man ovärdig; om öfversten eller Miran ännu mera förfölja henne eller söka att elita henne från Henry, så skall jag döda dem såsom jag skulle döda vargar, om man ock skulle hänga mig derför ögonblicket efter! Han gick derefter ned i undra våningen, der khanen och mr Elworthy sutto och samtalade med hvarandra. (Forts.) Plockgods. Morgonstund har guld i mun; — Ack om hon ville spotta ut det, — suckade en gång en stackars penningebehöfvande.