Göteborgsposten – 26 mars 1860, sida 1

— Det har ej några andra än mig. — Jag skall upptaga det i stället! sade Henry Ashton efter en stunds tystnad, hvarunder det ädla i han natur hade att strida mot den fasa, som fadrens brott ingaf honom. Hvar skall jag få reda på barnet? Den olycklige räckte honom ett papper, hvarpå adressen stod uppskrifven. — Var öfvertygad om att jag icke skall glömma det! — Gud välsigne er för detta löfte! Detta barn är det sista band, som ännu fäster mig vid jorden. Henry lemnade fångens cell och återvände till sitt hotell. Han stängde sig genast inne på sitt rum, för att läsa de bref, som Miran-Hafaz agent lemnat honom. Han förbigick icke en rad;intet skri, ingen suck slapp fram mellan hans läppar; han hade på förhand stärkt sig sjelf för de förfärliga nyheter, af hvilka han skulle få del. Den ovanliga blekhet, som betäckte hans anletsdrag, och hans läppars konvulsiviska darrning, då han kom till de närmare detaljerna om mordet på sin välgörare, Voro de enda tecken till den smärta, harm och fasa, som uppfyllde hans själ. Det onaturliga lugnet var förfärligt, liksom den tystnad, hvilken föregår åskans utbrott el