Göteborgsposten – 24 mars 1860, sida 1

förfärlig. Båda befunno sig i blomman af sin ålder, båda voro starka och modiga. Miran grep tvenne gånger sin motståndare i strupen för att strypa honom, och Joe slet sig tvenne gånger med förtviflans ansträngning lös; men han käntle likväl sina krafter minskas. — Usling! mumlade han mellan tänderna. — Striden började ånyo och skulle säkerligen ha slutats illa för Susannas älskare, om icke doktor Guyot, Ralph och den unga flickan hunnit fram till stället i samma ögonblick Joe var nära qväfd och hans ögon började skymmas, Doktorn lade sig, utan att säga ett ord, på knä ned i gräset, bredvid de brottande, och hopklämde med sina långa och magra fingrar den unge hinduens temporalådror. Miran släppte genast sitt tag. — I Brefvens tid! sade läkaren med ett slags grymtning af glädje! alldeles i rättan tid! En hastig kyss bevisade Susanna att hennes älskare väl var utmattad, men likväl icke sårad. All fara var likväl icke förbi, ty öfverste Mowbray ankom nu med flere af tjenarne, som buro facklor. . — Hvar är miss Ellen? utropade Joe och såg sig omkring. Bortröfvad! bortröfvad! Ah, jag skall vände tillbaka in i huset! Jag skall rycka henne ut ur denna helvetiska håla, om man ock skall slita mig i stycken.