Göteborgsposten – 24 mars 1860, sida 1

stött pistolpipan åt sidan. Hon kunde ej se der varelse, som hon förr så ömt älskat, dö för sins fötter; hon kunde ej känna hennes varma blod rinna öfver sina egna händer. — Nej, nej, sade hon; det är mig man skal! döda! Så elak hon än är, förmår jag likväl icke se henne dö. Hvad hotelsen om en snar död ej förmått åstadkomma, det verkade inom ett ögonblick dessa ord af den unga flickan. Zara släppte sitt tag. Hennes jernnatur böjde sig för detta ädla tillgifvenhetsbevis af Ellen. Olyckligtvis var det för sent. Doktorns märkvärdiga dryck förmådde dock ej gifva Ellen nog styrka, att motstå detta slag, och hon föll derföre vanmäktig i Susannas famn. Man hade ej ett ögonblick att förlora. Joe tog henne i sina armar och skyndade genom porten utför alleen, följd af sina tvenne kamrater. Miran uppnådde honom, då han var vid ändan af all6en. Lyckligtvis var han obeväpnad. — Skurk! utropade den unge hinduen och rusade på honom; lemna er börda. Skurk kan ni vara sjelf! svarade Joe och lade Ellen ned i gräset, samt stod genast färdig att försvara henne ända till sista blodsdroppan. Jag har aldrig ryggat tillbaka för någon och jag flyr icke heller för er. Den strid som nu följde, blef långvarig och