Göteborgsposten – 23 mars 1860, sida 1

X. Allteftersom befrielsens timma nalkades, började Ellen blifva mer och mer orolig, sväfvande mellan fruktan och hopp. Hon hade under dagens lopp redan hundrade gånger frågat sig sjelf, om man kunde sätta tro till läkaren, om den tillgifvenhet han visade henne icke vore en mask, hvarunder han dolde planen att beröfva henne den ende vän hon ännu egde qvar, att skilja henne från Susanna och föra henne till något ännu mera ensligt och aflägse ställe, der hennes nedrige förmyndare och Miran-Hafas skulle lättare kunna utföra sina planer mot hennes lycka och lugn. —Lita på honom, sade Susanna; han skulle vara allt för djupt sjunken, för att kunna spela den roll ni fruktar. Åldern har hvitnat hans hår ; hang vacklande steg närmar sig grafven ; han fruktar säkerligen att förolämpa Gud, som snart skall dömma honom! Allt skall gå bra. Hon bemödade sig på detta sätt ifrigt, att lugna sin matmor. Men Ellen tvekade ännu, då föremålet för deras samtal inträdde i rummet.