Göteborgsposten – 19 mars 1860, sida 2

icke skulle kunna bedraga mig. Har ni velat undfly mig? — När då? genmälte den unga flickan, inom sig glad öfver att den unga hinduiskans misstankar inskränkte sig dertill, den behandling jag här utrönt är icke sådan att jag skulle önska stanna qvar. Hon tog dervid drycken, som hon tillagat, och gick upp på Ellens rum. Zaras misstankar utplånades ej så snart som Susanna trodde. Hon såg sig noga omkring i rummet och gick derefter ut, för att göra den vanliga ronden genom hela huset. Hon gick med lätta steg genom korridorerna och såg sig omkring i de öde salarne och sängkamrarne, utom Ellens, samt kastade en uppmärksam blick på det stora i ek panelade galleriet, hvilket benämndes Cromwells rådkammare. Just när hon tänkte aflägsna sig, förmärkte hon ett visst buller vid ett af fönstren. Hon stack ut hufvudet genom fönstret, för att få se, hvarifrån bullret kom, och stötte då emot ett annat hufvud, nemligen den lille koherdens. Denne blef så förskräckt vid åsynen af Ayahns österländska drägt och solbrända ansigte, att han tog det för ett af de spöken, hvarom man så talat för honom. Han uppgaf ett skri af fasa och skulle ha