åldrade bruk, hvilka ännu under Ferdinand VIL ifrigt fasthöllos och till en del berodde på spanska natiouullynnets starka tillgifvenhet för historiska traditioner, liksom på en för stor afsöndring från det öfriga Europa. Sedan rikets grundläggning voro dess konungar alltid de som i alla atseenden ledde krigsväsendet; men ingen af dessa monarker var utmärkt såsom krigare. Från Spinolas och Albas tider vet också spanska historien icke att omtala en enda stor fältherre. Först de konstitutionella institutionerna under drottning Isabella hafva satt öfvergeneralerna i tillfälle att med sina personliga åsigter organiskt ingripa i armåens styrelse och förvaltning, liksom å andra sidan vetenskapliga inrättningar och officerarnes i dessa inhemtade högre bildning inom armeen framkallat tilllämpningen af nyare tidens framsteg. Spanska officerarnes talrika resor till främmande länder och till utländska krigsskådeplatser, Frankrikes öfvervägande inflytande och egna erfarenheter under de borgerliga krigen hafva slutligen i icke ringa mån bidragit att hastigt höja det så länge stillastående spanska krigsväsendet till den ståndpunkt, hvilken nu föga öfverträffas af de öfriga kontinentalmakterne. — Hnfvudförtjensten härför bör egentligen tillräknas Marskalk Narvaez, som under åren 1845—52 gjort utomordentligt mycket för soldaternas ekipering, beväpning, underhåll och disciplin. Vi betrakta först krigsväsendets enskilda grenar. Såsom ansvarig organ för verkställande makten anses krigsministern, för närvarande marskalk ODonnell, med en i sjelfva verket nästan oinskränkt makt, ehuru krigsministeriet egentligen ensamt utgör den högsta administrativa myndigheten. Det tekniska vid de enskilda vapnen ledes och öfvervakas af dess generalinspektörerer. 5edan 1859 är riket indeladt i fem stora militärdistrikter, lydande under så kallade General-kaptener, hvilka äro en efterbildning af Frankrikes marskalker; dessutom organiserades samma år en konsultativ krigsjunta, som har att befatta sig med pröfningen af alla angelägenheter, hvilka angå rikets försvar och armeens organisation. President i denna inflytelsorika korporation är för närvarande Generalkapten Manuel de la Concha och Vicepresident Generalkapten Serranv. — En på finanserna tärande kräftskada är det omåttligt stora antalet generaler i spanska armeen. Ännu år 1851 räknade man 6 generalkaptener, 74 generallöjtnanter, 194 generalmajorer och 347 brigadierer på en armåstyrka af omkring 100,000 man. Rangoch titelsjuka äro, jemte äregirighet, skuggsidor i spanska nationalkarakteren och visa sig blott allt för tydligt i detta förhållande inom militären. Dock bör man ej förgata, att ett stort antal af dessa officerare vunnit sina poster under Napoleoniska krigen, under carlistiska oroligheterna, att åtskilliga titlar härröra från de kolonier som gått förlorade, och slutligen att de flesta politiska revolutioner, såsom vi sedan få se, utRY READ EK VU VTURA VALSTA VORE