Spaniens Arme och Flotta. Alltifrån de stora religionskrigen mot Mohrerna, till hvilka krig sedermera slöto sig de som under spanska monarkiens glanstid utfördes i ltalien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna, hafva Spaniorerna beständigt åtnjutit ett högt anseende såsom soldater. Detta anseende var en gång, under Philip IlI:s tid, så stort, att spanska fotfolket gällde som det förnämsta i Europa. Med monarkiens förfall och till följe af Spaniens dermed sammanhängande verldsställning, trädde äfven dettas betydelse i bakgrunden, utan att man likväl kunde påstå det folkets militäriska egenskaper i samma mån fösämrats. Tvärtom gifva oss närvarande århundrande talrika bevis, att spanska tapperheten och krigstukten ännu äro de samma som fordom; och om också Spanien lemnadt åt sig sjelft (såsom under de napoleonska krigen, innan Engelsmannen kommo dem till hjelp, eller under spanska koloniernas frihetsstrider) kommit till korta, så visar detta blott, att äfven det bästa verktyg, fördt af ovana och oskickliga händer, blifver gagnlöst, ehuru det i och för sig sjelf förtjenar allt erkännande. Vi vilja blott erinra om befrielsekrigen mot Fransmännen under 1808—13 och om de carlistiska inbördeskrigen 1833—40; äfven krigen i amerikanska kolonierna äro ej utan exempel på framstående militäriska bedrifter. En ytterligare bekräftelse lemnar det nu pågående kriget i Marokko. Vi föranledas af det framsteg, som Spaniens utländska politik härigenom obestridligen gjort, att egna följande betraktelser åt tillståndet inom Spaniens arm och flotta. Spanska armeen blef efter slutet af det stora kriget om tronföljden år 1841 helt och hållet reorganiserad, och man måste vara rättvis nog att erkänna, det de omvexlande innehafvarne af högsta militäriska makten, Narvaez, Espatero och ODonnel ingenting försummat för att bringa spanska armeen i öfverenstämmelse med krigsväsendets nyare fordringar. Intet år förflyter utan att man borttager det ena efter det andra af de för