Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 3

nödvändigt för skeppsbyggeriet, och kunde således icke gilla att utskottet ej satt ett annat förslag i stället, då det afstyrkt propositionen. Önskade derföre återremiss. Hr A. E. Ros bemötte i ett längre skriftligt anförande de af hr Montgomery, Sparre och Raab af gifna yttranden. ..Yrkade afslag på utskottets förslag. Hrr E. G. Lilliehöök yrkade bifall till utskottets förslag, anseende det orätt att till ekplantering använda ibland den bästa åkerjord som vi ega. Ansåg Skåne mera lämpligt för dylika planteringars anläggande. Friherre W. F. Tersmeden ansåg att utskot tet bort föreslå andra, lämpliga platser, annars kunde man tro att det ansåge alla ekplanteringar öfverflödiga. Den åsigten kunde talaren icke dela, och ansåg det derföre at vigt att ständerna erkänna behofvet deraf, emedan ett direkt afslag kunde leda derhän att K. Maj:t ansåge intet vidare i detta fall böra göras. Trodde icke att viskulle behöfva lida någon brist på åkerjord, derföre att dessa 600 tunnland användes till ekplantering, och röstade för afslag på utskottets framställning. Grefve Posse upptog till besvarande hr Montgomerys yttranden, tackande honom bland annat för hans vänliga sinnestämning mot flottan, i det han hoppades att, när femte hufvudtiteln förekommer, samma vänliga stämning måtte fortfara. Grefve Sparres yttrande om att eken 200 år härefter ej kommer att användas, trodde talaren icke komma att hålla stånd; fortfor att yrka afslag. Statsrådet Gripenstedt röstade äfven för afslag på utskottets förslag, och trodde icke att man finge anse denna sak för en finnansfråga, då den gällde något så vigtigt som landets försvar. Instämde med friherre Tersmeden om att den ifrågasatta jordarealen är en obetydenhet, och omtalade i sammanhang dermed huru man för kort tid sedan i Nerike genom sjösänkning vunnit 5 å 6 tusen tunnland odlingsbar jord. Skulle man tillämpa statsekonomiska principer på dylika frågor, så kunde materielen visserligen blifva billigare, men det torde icke vara rätt att ställa landets försvarsverk på en så lös grund. Man hade sagt att Leckö vore utsatt för våldsamma vindar emedan det ligger så nära sjön. Talaren påminde i detta afseende om att det ingick i ständernas beslut angående ekplanteringars införande, att de skulle anläggas nära vatten, och trodde icke att vindarnes inverkan skulle vara så farlig, helst de ekar, som redan finnes på stället, ingenting synas hafva lidit derutaf. Stånden infordrade 1849 ifrån länsstyrelserna uppgifter på de för ekplantering mest lämpliga platser. Dessa nämnde då Leckö och den s. k. Borgholms hage; 1857, då ett nytt dyligt utlåtande begärdes, sades det att Borgholms hage icke vore lämplig, men Leckö fick deremot de amplaste loford. De begge senaste åren bekräftades detta utlåtande. Det finns slutligen en sak som utskottet endast med lätt hand vidrört, nemligen 1829 års beslut om ekplanteringars införande. Detta tillkom så, att vid 1823 års riksdag begärde ständerna ekens frigifvande, men detta afslogs af K. Maj:t, emedan sjöförsvaret deraf skulle lida, om inga andra anordningar vidtoges. Sedan derföre 1829 års beslut blifvit fattadt, bifölls 1830 ekens frigilning. Att nu, sedan detta resultat vunnits, vilja lägga hinder i vägen för planteringarne, tyckte talaren påminna om den gamla historien om Marcolfus, som visserligen skulle hänga, men aldrig kunde hitta på något passande träd. Herr Montgomery-Cederhjelm medgaf att utskottets åsigt kunde vara oriktigt utryckt, på sätt friherre Tersmeden påpekat. Utskottet vill icke afstyrka alla ekplanterinsar, ehuru man visserligen tvekade om dessa vore ändamålsenliga, dels i anledning af professor Fries yttrande, dels i angeende till de klena resultaterna af de redan anlagda. Men det är nu endast fråga om något annat ställe. Vid en blick på kartan ser man att Leckö ligger öppet för alla vindar, och en botanist i utskottet, doktor Gumaelius, har sagt att detta vore specielt skadligt för ekarne. Utan att vilja klandra någon auktoritet, ser nan att andra skogsstyrelser misstagit sig; let kunde ju derföre hända att icke heller lenna plantering lyckades. Fortfor att yrka ifall till utskottets förslag. Friherre ÖO. J. ). Alströmer ville protestera mot den åsigen att all skogsplantering borde lemnas åsilo, hvilket han ansåg komma att medföra våd