Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 2

kastade honom derefter till andra ändan af rummet. i Will var, såsom vi redan sagt, hämndgirig. Han reste sig genast, och, sedan han skakat på sig som en hund, rusade han på hinduen. Tvenne gånger upprepades anfallet. Slutli-. gen nedföll uslingen afmattad och blödande på goltvet. Miran betraktade honom med köld; striden hade förskingrat den storm, som gäste inom honom. —Den eländige är död? frågade öfversten. En dof suck från kaninvaktaren svarade nej! -— Ah, tillade han, han är endast mörbultad! Det vore bättre att krossa det verktyg, som ni ej mera kan begagna, än att illa behandla det. Dessa sista ord hviskades sakta. — Hvad har jag att frukta? frågade den unge mannen med föraktlig ton. — Ingenting; ni vet det bättre än jag. Jag uttalade endast en tanke. Jag vet att en hund en gåhg utkastades och sedan bet sin herre. Derpå öppnade han fönstret, såsom om Sidelers öde icke angått honom, och gick ut på terassen. Öfverste Mowbray var en försigtig och klok man; han ville hvarken se eller höra något som kunde kompromettera honom.