Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 3

— i X 2? eveseeseesmevesesese Från Utlandet. Den halfofticiella -Parisertidningen Con stitutionnel innehåller under den 10:de en le dande artikel, under hvilken bladets utgifvare hr Grandguillot satt sitt namn, ehuru bakon denna mantel skymtar fram en annan figur Artikeln afhandlar den allmänna rösträtten och offentliga ordningen i Europa. Den påpeka nödvändigheten af att närmare bestämma grän sen för läran om folksuveräniteten, hvilken : närvarande ögonblick just åberopas mot Na: poleons politik och till förmån för andra kom: binationer. Den allmänna rösträtten, menar qvasiförfattaren, kan endast tillämpas på et! lands inre förhållanden och får ej begagna: till att modifiera utöfvandet af suveräniteten : afseende . på förhållandena till utlandet, röst rätten kan lika litet användas då det gäller tillökningen af ett lands område. Hvarje so: lidaritet förnekas mellan franska politiken och åtgärder, hvilka hvarken äro förenliga med Frankrikes gifna råd eller med den ofttentliga rätten. — Enligt underrättelser från Paris ai den I11:te bekräftar Thouvenels svar på Ca. vours sista not Constitutionnels argumenter. Några vidare reflexioner öfver detta nya moment i den franska politikens codex behöf vas ej. ven rätta andemeningen ligger för klai i dagen: det är helt enkelt den enväldeliga despotiska satsen, med hvilken man anser sig ega rätt att påtvinga ett folk hvilka påbud man behagar, endast man har makt dertill Lösningen af frågan om Savoyen får ej öfverlemnas åt folket sjelft, hvilket dock tyckes vara den mest statsrättsliga och förnuftsenliga anordningen. Napoleon, som dock fann trolkomröstningen förmånlig, då han sjelf behöf: de den, vill nu tillämpa den menniskostridiga politik, som vissa stormakter utöfvat mot det olyckliga Polen. Men denna politik är ett brott, den strider mot sjunde budet — denna politik är rån. — Men desto bättre, politiken har i allmänhet inträdt i ett nytt stadium. I våra dagar är det ej längre diplomaterna som hemlighetstfullt sinsemellan afgöra ländernas öden. Afven den minsta not kommer nu till allmänhetens kännedom, och det land, som vid sitt vädjande till opinionen får denna för sig, går med största sannolikhet segrande ur striden. Sardinien, konstitutionalitetens representant, har, för att en gång för alla göra slut på det oroväckande interregnum, som råder i Italien, och med den sundaste logik i sitt sjelfresonnemang beslutat låta de omtvistade tolken sjelfve afgöra sitt öde. Dessa äro entusiastiska för Sardinien, d. ä. frihetens sak. Men nu kommer Napoleon med sitt närmare bestämmande af läran om folkens suveränitet och söker hindra anslutningen. Man kan taga för säkert att den franske envåldsherrskaren med sitt infall i Italien och med sitt befriande af detta hade ett helt annat syftemål än det, som händelsernas gång sjelf framkallat. Italien har varit alla ärelystna herrars ögonmärke, ett lockbete för deras fantasier öfver ländernas karta — och vi ha intet skäl att antaga, det en Napoleon han vara mindre landgirig än andra konsorters. Säkert är att vi stå vid randen till vigtiga händelser. Striden kommer måhända att utageras mellan despotism och konstitution, och ho kan veta, hvad som skall följa derpå? Kanske till och med den lössläppta revolutionens förbittrade kamp om vara eller icke vara. Under allt detta diplomatiens krångel, detta prat fram och åter är det ctt särdeles stort nöje, att se med hvilken konseqvens, frimodighet och fasthet Sardinien alltjemt går framåt på sin bana. Sålunda har Savoyens guvernör utfärdat en proklamation, enligt hvilken befolkningen skall sammankallas, för att efter närmare af Parlamentet fastställda reglor omrösta, huruvida Savoyen skall fortfara att vara sardinskt eller införlifvas med Frankrike. Utgången kan svårligen betviflas, och