Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 1

nes kärlek, men ej förstöra doftet af den blomma, som jag tillber. Nej, jag är icke den eländiga varelse, som ni förmodar. Hon har ej att befara något ovärdigt våld af mig! Hon är i säkerhet tillade han och brast i tårar, i lika stor säkerhet som ett barn i sin mors armar, som en engel i Guds helgedom. — Hvad ni är poctisk! inföll lady Mowbray med ett hånlöje. Er ånger är en episod, värdig er romantiska kärlek. Hvarföre då ej genast afstå från Ellen? Hvarföre icke hemta er lycklige rival från Italien? Hvarföre förenar ni dem ej sjelf och sedan dödar er vid deras fötter. Hvarföre ej åtminstone återvända till Indien, klokare, om än icke lyckligare än ni kommit? Denna hänsyftning på Henry Ashton kom ånyo den onde principen att triumfera inom Mirans själ. Den listiga qvinnan hade anslagit den ömma strängen och svaret motsvarade fullkomligt hennes önskan. — Aldrig! utbrast hinduen bittert! aldrig! Jag skulle heldre vilja se henne död än i denne mans armar. Smärtan af att förlora henne skulle vara ett intet i jemförelse med de qval jag skulle lida af att veta henne vara en annans maka. Mitt hufvud bränner! Jag är olycklig, jag är vansinnig! Haf medlidande med mig! Råd mig och trösta mig!