Göteborgsposten – 15 mars 1860, sida 2

och det tillstånd, hvari det olyckliga föremålet för hans förföljelse och kärlek befann sig. Miran-Hafaz vanligen så orörliga ansigte blef purpörrödt af vrede. Den stolte unge mannen kände det förödmjukande i det bolag, till hvilket hans onde ande drifvit honom. Det var lycka för Will Sideler, att han icke var närvarande vid stormens utbrott; han skulle då blifvit dess offer. — Den hunden! utbrast den unge hinduen; den uslingen! Jag skall förtrampa honom under mina fötter, tills det icke finnes ett grand lif mera qvar i hans förhatliga kropp, och jag skall låta hans ben hvitna i solen. Ni skall ej våga det! inföll Zara lugnt. — Skall jag ej våga det? upprepade Miran föraktfullt. — Ni är i hans våld!... Ah, gifve Gud, att min Ellen aldrig fått se detta förbannade land! Om hon stannat evar i Indien, skulle hennes rena hjerta aldrig erfarit någon annan böjelse; ni skulle aldrig ha behöft utöfva något brott eller lupit någon fara; och jag sjelf skulle varit lycklig genom er förening, hvilken nu synes för mig i framtiden endast som en dröm — utan hopp. (Forts.)