Göteborgsposten – 15 mars 1860, sida 2

skrik blefvo allt häftigare och hennes blickar mera vilda. Hon hade fått hjernfeber. Susanna var förtviflad och Zara ett offer för den bittraste ånger. Lätta steg hördes i trappan. Den sjuka kände genast igen dem: det var Mirans. Med ett skri af förfäran lösslet hon sig ur Susannas armar och skulle ha kastat sig ut genom fönstret, för att fly undan, om ayahn icke hållit henne tillbaka och fört henne till bädden, der hon signade ned i ett tillstånd af känslolöshet. Lyckligtvis bibehöll den brottsliga qvinnan hela sin sinnesnärvaro. Hon öfverlemnade Ellen åt Susannas vård och gick ut ur rummet tillräckligt tidigt, att kunna hindra Miran från att gå in. Med fingret på munnen, såsom tecken till att han skulle vara tyst, uppmanade hon honom att aflägsna sig. Den unge mannen lydde, ehuru djupt förvånad. Hvad har händt? frågade han oroligt. — Hunden har velat jaga för egen räkning, svarade Zara på Österlandets bildspråk, och han har förskräckt dufvan, som förbehållits åt hans herre. — Hvad menar ni? Några ord underrättade honom om hvad som händt, kaninvaktarens beteende, Susannas fara