Göteborgsposten – 15 mars 1860, sida 1

ayahn dock den, som hon förföljde, och önskade att blifva af henne älskad tillbaka. Men när hon hörde sig benämnas såsom den grymmaste fienden till det barn, hon närt vid sin barm, tårades hennes ögon. Dessa ord träffade hennes hjerta. — Er grymmaste fiende! upprepade hon; derföre att jag ej vill, det pi skulle vanhedra er med att skänka er hand åt en bonde! derföre att jag vill se eder rik och lycklig! . . . Må ske! Jag kan fördraga äfven detta af kärlek till er. Hennes fordna matmor värdigades ej svara henne. Hon skulle ha trott sig förråda Henry med att söka rättfärdiga att hon valt honom. I detsamma hördes tunga steg i trappan. Det var Will Sideler, som kom upp. Den arma Susannas hjerta klappade häftigt af fruktan och förskräckelse. Hon klappade på dörren och bad att man skulle släppa in henne. — Öppna, jag ber er! sade hon till ayahn. Qvinna, haf medlidande med en qvinna! Jag har ju aldrig gjort er något ondt. Hvarföre då tilllåta våld på mitt lif? Medlidande! medlidande! Det häftiga skri, som följde på dessa ord, tillkännagaf, att förföljaren redan burit händer på Susanna. Hon fortfor att af alla krafter slå på dörren. Zara förblef orörlig. Ellens anletsdrag antogo ett hemskt uttryck, då hon såg sig ur stånd att rädda sin väninna. Stoltheten, harmen, allt försvann inför den fara,