Göteborgsposten – 14 mars 1860, sida 2

själen och hjertat. Hon kunde ej för sig dölja len fruktan och oro, som brottslingens värvaro ngaf henne; ty Joe Beans hade ofta talat med ienne om denne man, som han misstänkte vara lelaktig i mordet på sir William Mowbray och insåg vara i stånd att kunna begå de största missgerningar för deras skull, som visste att smickra hans hufvudpassion: girigheten. Det är derföre ej underligt, att Susanna ansåg kaninvaktarens närvaro. som en elak spådom för sin matmor, likasom farlig för henne sjelf. Will, som helt säkert visste af Joes kärlek till den vackra bondflickan, kastade på henne en oförskämd och spefull blick. — Goddag, mitt vackra barn! sade han; denna gamla boning förefaller mig ej mer än hälften så dyster, sedan jag nu får se er. — Ni skall icke få se mig ofta, sade Susanna och bemödade sig om att undertrycka den fruktan och ovilja, som hans förtroliga ton ingaf benne. Jag tillbringar vanligen mina dagar tillsammans med min unga matmor. — Vi kunna befria er från denna del af edra pligter, sade skurken med ett hånleende. Miss de Vere har någon, som skall intaga er plats, någon som hon känner bättre och som är lika trogen som nil g — Verkligen! inföll Susanna med låtsad liknöjdhet. Det är minsann icke någon så afunds