Göteborgsposten – 13 mars 1860, sida 2

Susanna teg. Hon visste att man ej skulle tillåta dem lemna detta ensligt belägna hus, dit Ellen blifvit så listigt förd. Susanna sof på sin matmors begäran vid hennes sida; men flere timmar förrunno, innan sömnen förmådde tillsluta den arma Ellens ögon. De stego båda upp efter en orolig natt, ock Susanna gick ned, för att se efter, om det funnes någon möjlighet att kuuna lemna huset, in. nan öfversten och haushustru vaknat. Ellen anropade under Susannas frånvaro Honom, som beskyddar de faderoch moderlösa, då lidandet och farans timmar äro inne, Plötsligen hörde hon steg närma sig: hon steg upp och blef e mindre uppbragt än förvånad, då hon såg ayahi inträda. Ellen uttalade hvarken någon förebråelse eller bön; hon visste att det skulle vara onö digt; men hon vände sig under tystnad bort med dygdens lugna värdighet. — Jag sade cr, att vi snart skulle åter rå. kas, utbrast Zara med ett gäckande leende. N kan ej kämpa mot ödet, och det är ert öde, at blifva Miran-Hafaz maka. — Heldre dödens! mumlade Ellen och satte sig ned vid fönstret, der bon: tog en bok, för at undvika hvarje samtal med den qvinna, hon for. dom så förtroendefullt älskat.