Göteborgsposten – 12 mars 1860, sida 2

barndoms lekkamrat, er ungdomsvän, att vara sir Williams mördare, är det icke så? Den unga flickan teg. — lHör mig: jag blef sårad flere dagar före hans död. Samma natt han dog, vred jag mig, svag som ett nyfödt barn, i djupa plågor på min bädd! Dina dåraktiga drömmar ha ingifvit dig denna anklagelse. Samma tystnad, — Eller ock min rivals elakhet . . . Säg åtminstonc, att ni frikänner mig! — Gud skall icke frikänna er, genmälte Ellen sorgset. Jag kan icke lära min tunga att tala ord, hvilka mitt hjerta förnekar. Tvinga mig icke att angifva er i rittvisans händer eller begära min förmyndares skydd. — Begär den, oh ni får se, om öfverste Mowbray ogiller min närvaro eller om han vågar jaga mig bort härifrån! Ellen började darra vid dessa ord. Dit fanns således ett slags paktum mellan hennes förmyndare och Miran! -— Ni skymfar min onkel! sade hon med sväfvande stämma. — Jag upprepar ännu en gång för er, att jag befinner mig här med öfverstens och lady Mowbrays samtycke. De gilla min kärlek och hafva lofvat mig er hand! (Forts.)