Göteborgsposten – 9 mars 1860, sida 2

langre an de Nesta. Ian har målat, troget, ja, con amore, en medelålders lättings sysslolösa lif, han har låtit denne gäspa öfver huru ledsamt och tråkigt han har, fastän han dagen i ända endast roar sig. Denne stackare har dock både hustru och barn. Midtunder orgiernas rus dyker minnet upp af dem, liksom hos den mest förhärdade brottsling ofta en tårad blick under grubblet kastas tillbaka på de solljusa och glada stunderna i hemmet, i den kära föräldrakretsen, framför den vänliga kakelugnsbrasan, der hans mor berättat honom sina skönaste sagor. Den stormande mannen är skiljd från sin hustru och lefver på stor fot ett gladt ungkarlslif i det glada Paris, der det ej fattas honom vänner, hvilka vilja frossa af hans läckra middagar, der en lejoninna gör les honneurs, med några tusen gånger förut berättade anekdoter, obundna intall och mera, framlockande de närvarande gästernas beuzdran och skrattsalfvor. -— I ett af sina goda ögonblick skrifver dock baron Dumenil till sitt fordna hem och begär sin dotters porträtt. Denna får veta det, likaså att han befinner sig i Paris, fastän man alltid velat inbilla henne, att han uppehöll sig i Amerika — och genast börjar hon, det 16 å 17-åriga barnet, sina intriger, för att försona far och mor. Den lilla, som mormor benämner henne, beherrskar naturligtvis hela huset och genomdrifver alltid sin vilja. En ung kusin, en löjtnant från Afrika, slår som en bomb ned i huset och blir genast frapperad öfver den lilla dämonens skönhet, som blifvit, så tidigt utbildad. Han underrättar henne, att, om hon gifter sig, skall man nödgas tillkalla fadren för äktenskapskontraktets skull. Den bortskämda flickan vill naturligtvis då genast gifta sig och, som någon annan äktenskapskandidat saknas, måste naturligtvis kusinen, Hector, fram. Den lilla vill ovilkorligen ha honom, och mor och mormor mena naturligtvis som du vill. — Men det der porträttet, som fadren begärt, det måste han ha. Den lilla dämonen, hvars förståndsgåtvor äfvenledes voro tidigt utbildade, fattar genast, att intet porträtt kan bli så likt, som hon sjelf. Fadren måste se henne i egen person. Mormor, som alltid måste gå in på allt, tillåter äfven resan, huru förbittrad hon ock är på sin herr svärson. Dessa scener äro tecknade med lif och värma. Nu flyttas vi in i det omnämnda ungkarlslitvet. Den lilla dämonen kommer blyg och helsar på sin far. Här ligger en fläck, hvilken bort vara borta. Fadren känner ej igen sin dotter, utan tar henne för en annan, någon ung, oerfaren flicka, som han väntat på. Hans ord förefalla oss som det ondas andedrägt på oskuldens spegelglas. Detta immas, ehuru det dock snart viker undan, bortjagadt af den barnsliga kärlekens ömma utgjutelser. Scenen mellan fadren och dottren är sedan af ett hjertligt och godt innehåll. Hon lyckas naturligtvis öfvertala honom att resa hem. Försoningen mellan makarne åvägabringas sedermera af den lilla dämonen, som man ej kan eller är van att neka någonting. Hon befinner sig som en god engel mellan tar och mor. Dessa äro naturligtvis för stolta, att vilja någondera taga första steget. Men på barnets anmärkning, att icke går det an; pappa talar ju som en hökare och mamma som en polismästare, blir slutligen törsoningen ömsesidig. — Men hvarföre ha makarne egentligen varit skiljda? Derom upplyses man först i förbigående af en antydan om svärmodrens elakhet, hvilken också ganska I skarpt utpreglades genom de häftiga och något triviala gesterna af denna gumma, som dock är en dam af verld. Utförandet var i allo godt och samspelet I förtjenstfullt. Den lilla dämonen, naturligtvis Inervus rerum, spelades af mll Forssman med särdeles lif och god uppfattning. De olika I skiftningar i spelet som rollen kräfver — ömsom ren, ömsom förställd naivitet, det bortskämda barnet, den lilla plågoanden, den tillgifna Toch ömma dottern, --: alla dessa vexlande rörelser, bildande, såsom dagrar och skuggor bilda en tafla, den lilla dämonens karakter, framställdes med natursanning, fastän man får förneka förf. den förtjensten att här ha troget kopierat en menniska ur verkligheten. Hr Pettersson, såsom löjtnanten, utförde sin roll på ett sätt, som förtjenar allt erkännande.