Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 2

ej, jag vill ej anklaga er, ty jag har:inga bevis, hvarpå jag kan stödja denna anklagelse; men från denna stund äro vi för alltid skiljda åt. — Skiljda åt! upprepade hinduiskan. — Ja! ni har brutit de band, som förenade oss; ni har till fruktan, fasa och leda förändrat kärleken hos den, som ni ammat och som för er hyst en dotters hela ömhet. Ayahn tycktes vid dessa ord vakna upp ur en förfärlig dröm. Hon älskade, oaktadt all sin elakhet, Ellen med en österländskas egoistiska och häftiga tillgifvenhet. — Jag skall aldrig lemna er! sade hon. För hvilken skall jag väl lefva, om icke för er? Gå, hvart ni vill, jag skall följa er öfverallt som en skugga. — Zara, sade Ellen bestämdt, ni har sjelf först brutit bandet emellan oss. Jag kan icke ens skiljas från er med vänskap; jag hyser ej längre i mitt hjerta någon sådan känsla för er. Farväl för alltid! Ayahn kastade sig för Ellens fötter och bönföll på indiska (ty hon var allt för stolt till och med i sin förtviflan att vilja utsätta sig för att bli förödmjukad inför hushållerskan), att hor skulle återtaga sina stränga ord och påminte henne om hennes mor, som anförtrott Ellen åt hennes omsorg och vård. — Jag kan icke lemna er, tillade hon