Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 2

MMMM tillade hon snyftande, utan er skulle detta brott kunnat förekommas! Ayahn bet sig i läpparne och hushållerskan betraktade henne förvånad. -Hon yrar! sade hinduiskan. — Jag yrar icke, inföll Ellen med sorgsen ton. Den förfärliga synen i porträttgalleriet är nu förklarad ... O, jag påminner mig allt! detta skri från min döende älskade onkel! Han ropade måhända mitt namn! Jag ville gå ned och ni... ni bedrägliga, grymma... Ilon kastade sig i mistress Jarmys armar och snyftade som ett barn vid den gamla hushållerskans bröst. Denna senare blandade sina tårar med den unga flickans. — Jag bad er icke gå ned, inföll ayahn med en harmsen ton, derföre att jag fruktade, det ni skulle på något sätt bli sjuk, till följe af er öfverspända inbillning. Jag anade icke... Den unga flickan höjde hufvudet och fästade sina skarpa blickar på amman, som med orubblig kallblodighet uthärdade desamma. Ellen var ej mera något barn; lidandet hade af henne gjort en qvinna, samt förlänat henne qvinnans styrka och fasthet. — Ni ljuger, Zara! utbrast hon. Hvilka edra motiver. än voro, var det likväl ej för min inbillning ni fruktade. Jag känner er för väl att kunna låta bedraga mig utaf er. Jag kar