Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 2

jag är alldeles ensam här i verlden! Mitt hjerta skulle krossas, om jag nödgades lefva skiljd från det barn, som jag älskar och som är min lefnads ljus. — Ni har brutit min glädje! sade Ellen kallt. -— Jag skall återupprätta allt! utropade Zara, som i detta ögonblick endast kände hela vidden af den tillgifvenhet, som fästade henne vid Ellen. — Det kan ni ej! yttrade Ellen med ögoren svällande af tårar. Ack, det är nu för sent... för sent! Hindniskan reste sig upp till hela sin längd och förklarade sig, ha oåterkalleligen beslutat att stanna qvar. I samma ögonblick inträdde öfverste Mowbray och pastor Orme. Ellen vände sig genast till den, som genom sir Williams död blifvit hennes förmyndare, och bad honom biträda hennes beslut. — Ja visst, min nidcc, om ni så önskar, genmälte öfversten; men jag skulle tro, att ni orått uttyder den tillgifna ammans uppförande. (Forts.)