Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 1

set och fortsätta efterspaningarne efter testamentet. Öfverste Mowbray hade en svår roll att spela, likväl icke för att från sig sjelf aflägsna faran. Han lopp icke någon sådan. Han hade dinerat, samma afton då hans bror dog om natten, i ett större sällskap på Bungalore-Hall, och kunde, om så behöfdes, taga fram tolf vittnen, för att bevisa, det han omöjligen kunnat deltaga i brottet; han hade ej ens haft någon gemenskap med mördaren. Icke ett enda ord härom hade fällts mellan honom och Miran-Hafaz, hvilket likväl ej förhindrade, att de förstått hvarandra fullkomligt. Man borde undvika dossa tysta eller sakta hviskade misstankar, tvifvel och frågor, som helt naturligt måste tränga sig på menniskor: Hvem kan hafva nytta af sir Williams död? Hvem har kunnat vara orsaken till detta brott ? Den tillfälliga förklaring han gjort att, med eller utan testamente, iakttaga sin broders vilja hade för ögonblicket skingrat tvifvelsmålen och utöfvat ett gynnsamt intryck; men detta kunde utplånas och tviflen återkomma. Affären hade i sin helhet varit illa skött. Han insåg tydligt, att han ej kunde hoppas, det man skulle förklara sir William ha begått sjelfmord. Häremot stridde läkarens afgifna berättelse