Göteborgsposten – 5 mars 1860, sida 3

Stråtröfvarens löfte. (Forts. fr. föreg. N:o). Bron, hvarest penningarne. skulle nedläggas, bestod af två hvalfbågar öfver floden och förenade sig på ömse sidor med ett slags långt hvalf, byggdt på pålar, öfver ängar, hvilka vintertiden vanligtvis stodo under vatten. Händelsen hade så fogat, att just på morgonen efter den natt, då Tom Rocket plundrade min far, ett starkt regn inträffade; snart stod vattnet mycket högt, så att man omöjligen kunde komma upp på bron på annat sätt, än genom att gå längs det omnämnda hvalfvet, Bom sträckte sig till en längd af hundra alnar, småningom sluttande ned mot landsvägen, på ömse sidor om strömmen. Detta hvalf var byggdt af träd. På några ställen voro trädplankorna betäckta med jord och stenar, men på andra åter var denna gångstig utsliten och plankorna lågo bara, så att en person, som stod inunder och skådade upp, kunde se dem, som passerede öfver hans hufvud. Frasers skarpa öga uppfattade positionen med en enda blick. Han hemtade två kolossala korgar och med ett rep, som han medfört för andra ändamål, fastgjorde han korgarne vid pålarne, så att de hängde alldeles dolda bland säfven mellan landsvägen och strömmen, en på hvardera sidan af bryggan och ungefär tjugo alnar från densamma. Hans plan var denna: Två af hans folk skulle ligga gömda i hvardera af de stora korgarne, under det han sjelf och min far, i en båt, som låg dold under brohvalfvet osedda kunde hafva ögonen på stenhögen, hvarest penningarne skulle nedläggas såsom lösen för den stulna plånboken. Så snart nu Tom Rocket eller någon af hans anhang infunne sig och afhemtade penningepungen, skulle Fraser hvissla, hvarpå hans karlar skulle klättra ned från sina gömställen och göra sig försäkrande om röfvaren. I händelse denne skulle hoppa ut i vattnet, hade man till hands en båt, för att straxt kunna förfölja och ertappa honom. Fraser inöfvade mycket noga sitt folk uti att snabbt springa från deras gömställen, och visade dem och min far nödvändigheten af att alla handla samfäldt, med sträng påpasslighet och under den djupaste tystnad. — Nu, min bäste herre, sade han till min far, då ett aflägset tornur slog tre qvart till tolf, ir det tid att vi begifva oss till våra platser och lägga fram lockbetet i fällan; var god och lemna mig penningpungen, så att jag får sätta något märke på den, samt några mynt, som jag kan framlemna för domstolen till bevis och för j(emförelsers skull. Som I sen, hade polismannen satt sig i sinnet att denna gång lägga vantarne på mäster