Göteborgsposten – 5 mars 1860, sida 1

RR ERS veler, sina miner och manår, och genom in läggande af den moderna verldsdamens koket; teri hos en medeltidens borgaredotter. Hor är oemotståndlig och lägger också genom nå gra behagliga knep den danske kungen för sina fötter. Författaren har i denna scen ta. git tillfället iakt att med några ömma och granna verser uppvakta konungsligheten, hvilka i och för sig ega en ganska passande artighet på en kunglig teater och deklamerade af den sköna Barbra, när hon i fantasien målar ett kungaideal, utgöra en hyllning, som tilläfventyrs smakar bättre än ett helt folks hurraskrän. Den egentliga hjeltinnan, Ung Hanses dotter, som återgifves af fru Hvasser, är på långt när icke så intressant, dels tillfölje af den vanliga händelsen, att liljan icke så mycket observeras när rosen står bredvid, dels för någonting icke rätt naturligt i hennes roll, som blir besynnerlig genom den hastiga böjelsen för en förklädd konung; genom förräderiet mot fosterlandet, genom förbannelsen och välsignelsen, som hon af sin fader, domaren undfår och genom det slutliga martyrskapet. Atterdag är en halffigur, som, sedan han ådagalaggt åtskilliga prof på sin räfaktighet, icke bibehåller at det kungliga mer än hermelinsbrämet på sin kostym och detta är kanske för litet för hjelten i ett skådespel, der man dock icke velat framställa honom såsom en fulländad skurk. Ung Hanse var troligen på sin tid en utmärkt jurist och likadan patriot, som ansåg intet heligare än nationaliteten och derför dömde sin egen dotter till döden, men den faderliga kärleken, som han naturligtvis också borde se till godo, tyckes vara för litet utpreglad för att gifva honom den gloria af ädelhet och storsinne, som väl är meningen. Om detta skådespel eger några fel, så är det största icke nägot dess författares, utan att det på det gamla tillbörliga viset består af fem långa akter. Det vill till att handlingens tråd skall vara fint spunnen för att man icke skall se om sjelfva handlingen är långtrådig. Att skådespelet för öfrigt är skrifvet i bunden stil, är ett slafveri, från hvilket väl en modern författare kunde befria sig, och en onaturlighet, som, om den också bar häfden för sig, förefaller en hvar alldeles obehöflig och numera icke tidsenlig. Det måste vara ett rasande prosaiskt göromål, att skrifva vers som räcka i fem akter, en besvärlig skapelse, ur hvilken de agerande personerna mer eller mindra fulländade framgå. Emellertid är detta arbete, med hvilket den eljest endast skämtande Jolin på allvar riktat vår dramatik, icke blott anmärkningsvärdt såsom det enda svenska original, hvilket under den nuvarande teaterregimen förmått försvara sitt uppförande på vår största skådebana, utan itven förtjenstfullt för sin ofta välljudande poesi och för några vackra, hjertat tilltalande scener. Herr Sundvallsson, som i Upsala på nära håll haft tillfälle göra betraktelser öfver skolgans olyckliga tillämpningar, har vid riksdasen föreslagit dess inskränkande. Det faller e— seem 7 11171 Era