Göteborgsposten – 3 mars 1860, sida 2

skråckelse icke ville lemna hans kalla och blodiga lik ensamt. — Ni måste det, inföll hofmästaren ; jag tror nu icke mera att ett sjelfmord blifvit föröfvadt. Sir William var dertill allför själsstark och modig. — Skulle han icke ha mördat sig sjelf? utbrusto några. — Nej; här har ett mord, blifvit begånget tillade hofmästaren upprörd, ett fegt och grymt mord ! — Ett mord! . Dessa ord upprepades med sakta och klagande ton af de närvarande och höjde sig som en anklagande engels stämma upp till den högste domarens stol. Hofmästarens tillsägelse vann erkännande; tjenarne samtyckte slutligen att lemna rummet, hvars dörr tillåstes och nyckeln togs ur. De aflägsnade -sig alla, men icke för att gå till hvila; förskräckelsen hades bortjagat sömnen. De samlades kring hvarandra som en fock hjortar; och de begåivo sig till den stora gemensamma salen, för att der öfverlägga om nattens händelser. Dagen hade knappast grytt, då flere vag: nar redan rullade in på klostrets gård. I den första befunno sig pastor Orme och öfverste Butler samt en annan fredsdomare, som för tillfället var på besök i prestgården.