Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 3

Stråtröfvarens löfte. I ett litet trefligt värdshus på vägen till Northampton voro en afton medlemmarne af en klubb församlade. Deras president, en lång, mager man, med pipa i munnen, förtäljde, medan han utblåste stora rökmoln, åtskilliga småhistorier samt ett och annat af sina egna lefnadsöden. — Min far, började berättaren, sedan han tändt en ny pipa, hade en gång ett äfventyr, som jag så ofta hört berättas, att jag tycker mig sjelf hafva upplefvat det. Vi ha nyss talat om resor och om farorna på dem innan jernvägarne voro uppfunna. Nåväl, det var år 1795. Min far, som till yrket var jurist, hade ej den förmånen att kunna, som vi, få färdas hundra engelska mil mellan frukostoch middagstiden. Det hade visserligen för honom varit en lycka, ty han var ofta ute på resor, och vägarne i Gloucestershire, der min far hade sitt hem, voro på den tiden mycket oroade af en viss Tom Rocket, en stråtröfvare af äkta skrot och korn. Min far var emellertid ej rädd af sig; också hade han en figur, som dugde — fulla sex fot och tre tum i strumplästen, och ett bröst, bredt som en jättes. Han brukade alltid säga, att den man ville han väl se i ansigtet, som kunde plundra honom på öppen landsväg. Och han fick också verkligen en höstafton göra hans bekantskap. Den nämnde Tom Rocket var en farlig karl. Hans verkliga namn kände ingen, men han var under flere års tid den mest beryktade tjuf i hela mellersta England. Han visade sig aldrig sjelf utom vid tillfällen, då någon serdeles stor fångst var att göra; han hade sina spioner och utposter öfver hela trakten, der han uppehöll sig, och desse gåfvo honom alltid vinkar om hvarest byte stod att vinnr eller faror hotade. Jngen kunde bjuda honom motstånd; han var på en gång öfverallt och ingenstädes; Tom var -— med ett ord sugdt — en storhet i sitt slag. Beskrifningarne på hans utseende och klädsel voro likaledes mycket skiljaktiga. Han bar vanligtvis en svart halfmask, hvilken emellertid alltid sades hafva glidit åt sidan, så att hvart och ett af hans offer hade fått se hans ansigte, men ändå kunde aldrig två personer komma öfverens om hur han såg ut. En gång, det var i November månad, skulle min far bevista ett vittnesförhör i en process, som ban förde vid en domstol, några mil från hans hem. På den väg,han skulle färdas, gick ingen liligens, hvarföre min far red, och detta alldeles ensam, ty han var, som jag sagt, en modig man. Han begaf sig efter förrättadt ärende tillbaka på hemvägen, klockan half tio en den herrligaste vinterafton. Ilan hade en ypperlig häst och vid sadeln ett par de förträffligaste pistoler. Gnoande på en munter visa, trafvade han framåt, och tänkte minst af allt på någon stråtröfvare. Plötsligen rann det honom i minnet, att uppasserskan på ett värdshus, der han hade gjort halt ör att få något lagadt på sin sadel, varit mycket ysselsatt med hans pistoler; han misstänkte, att on haft något otyg för sig med dessa, och drog lerför upp vapnen och laddade om dem med störta omsorg. Sedan detta var gjordt, trafvade an ånyo framåt på sin goda springare.