Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 2

a —kA AA — — LÄ — Jag vet icke, svarade den unga flickan gråtande. — Endast elaka menniskor kunna vilja honom något ondt. — I morgon skall ni le åt eder fruktan. Hör ni, miss Ellen, gå till sängs. Ni kan ej hafva en trognare vaktarinna än er indiska amma ! Hon förde med sakta våld sin unga tvekande matmor mot bädden. Men ännu en gång hördes mycket tydligt klagoropet, som först förskräckt henne så mycket. Ellen tvekade ej längre. — Jag måste gå ned, sade hon. Ayahn fattade hennes hand och tryckte den häftigt. — Jag kan icke tillåta det! utropade hon; er helsa skulle lida deraf och ... Hon hade ej tid att sluta. Den unga flicken lösgjorde sig med en kraft, hvaröfver hon sjelf förvånades, ur hennes armar och ställde sig I framför henne med af vrede flammande blickar. — Detta öfverskrider alla gränsor, sade hon, och börjar taga utseendet af ett brott. Tillbaka, usla qvinna! tillade hon. Kom ihog, hvar ni Ihar er plats och jag min. Det tillhör mig att befalla, er att lyda! Försök, om ni vågar det, att bruka våld mot er aflidne herres dotter; men