Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 2

esset AROR — — Ni har lyckats bedraga min onkel; men mig har ni icke bedragit. Det är någonting, som säger mig, att ni cj var omedveten om synen il galleriet oo... att ni måhända är bofvens medbrottsling. -Medbrottsling ! upprepade Zara med afsky. En sådan tanke kan endast finnas i er in-: billning. Ett doft skri, en suck genljödo ända in i rummet, der Ellen och ayahn befunno sig. Det låg i detta skri någonting så förfärligt, att Ellen ej längre förmådde bemästra sin fruktan. Hon lyssnade; allt var åter försänkt i tystnad. Hon skulle gifvit allt hvad hon egde, om hon nu fått höra gamle Martins afmätta steg. Hon lemnade fönstret, hvarifrån hon betraktat elementernas kamp, och närmade sig till dörren. — Hvart tänker ni gå? frågade Zara. — Jag måste stiga ned. Här kan jag ej andas; luften är så tryckande och het. — Ellen, kära miss Ellen! sade ayahn, i det hon-fattade hennes hand, med en ton lik den hon begagnat i Ellens barndom; det är en dårskap. Ni är sjuk; ni har feber! ert blod har kastat sig åt hjernan. Hvilken fara kan väl hota sir William här bland alla hans tjenare. som älska honom så mycket? tillade hon med ett visst hån.