någon synvilla. Hon hade i sin barndom blifvi Iskrämd af en orm och hade sedan dess alltid lät tagit intryck. — Det förhåller sig allt så, Ellen, åter tog baroneten leende, er inbillning har bedra git er. Den unga flickan skakade på hufvudet. — Eller möjligen den sena timman, tillade hennes onkel. Hon var ännu icke öfvertygad. —Eller möjligen luftdraget som släckte ljuset. — Allt detta skall ej kunna öfvertyga mig om att jag sett orätt, bästa onkel. Jag har icke misstagit mig; inbillningen skulle ej ha kunnat måla för mig så vilda ögon som de, hvilka betraktade mig, eller en sådan gång, smygandes om den blodtörstige tigerns, eller den heta andedrägt, som brände på min axel; nej, nej. -— Alla äro här församlade, sade ayahn. — Det var icke någon af husets folk) inföll Ellen. — Och hinduiskan vet det nog, hon, sade gamle Martin, som uppmärksamt lyssnat till ayahns ord. Hon gör ej godt här. Jag har ofta sett henne midtunder natten vandra som en ond ande genom huset; om något ondt händer, har hon bestämdt sin hand med deri. Zara böjde på hufvudet och fästade på stall-.