kelse så verklig, att han beslöt lyda henne. Har nedtog från muren en gammal värja, hvaraf en af hans förfäder fordom begagnat sig, hemtade ett ljus på bordet och stod i begrepp att gå ut ur biblioteket. — Hvart går ni? frågade Ellen. — Till porträttgalleriet, mitt barn. — Nej, nej ... icke dit, icke dit, om ni hyser någon ömhet för mig. Klockan, klockan! att jag ej tänkt på henne förut! Hon började ringa i stora klockan, och efter några minuters förlopp voro alla tjenarne församlade i stora salen. Hofmästaren Nicholls, hushållerskan, gamle Martin och ayahn anlände först till stället. — Har någon utaf er varit i porträttgalleriet? frågade baroneten, när han såg alla församlade. De svarade alla nekande. De kunde ej ha någon orsak att bedraga honom; sir William var sjelfva godheten, och han började tro att Ellen möjligen kunde ha rätt. — Er unga herrskarinna har blifvit skrämd af någon, som gömt sig i galleriet, tillade han. Om någon utaf er, af hvad skäl som helst, var der vid så långt framskriden timma, så må han tillstå det. Felet är förlåtligt. Alla tjenarne nekade ånyo. Ayahn fömodade att Ellen varit offer för