Göteborgsposten – 29 februari 1860, sida 3

a åter agitera i Savoviska frågan. Det ul tramontana partiet utvecklar alltjemt en ovan: lig verksamhet. En prest har tillskrifvit geringen ett bref, hvari han förklarar, de! han af ingenting kunde hindras från att på sin predikstol uttala, hvad hans samvete bjöc honom. — Lord Palmerston har med franska regeringen öfverenskommit om en förändring af 11:te artikeln i handelsfördraget. Man iu ense om form och innehåll. — Cobden är betånkligt sjuk. Handelskammaren i Huddersfield i Eng: land har enstämmigt beslutat, att tillställa parlamentet en petition till förmån för handelsfördraget och budgeten. Enligt Morning Post står England i begrepp att underteckna en konvention om de priser, som kunna uppbringas under expeditionen mot Kina — Enligt uppgjord beräkning omkommo under andra hälften af förflutna året på Storbrittaniens jernvägar 117 menniskor. England har för närvarande 7,309, Skottland 1,265 och Irland 1,427 allt eng. mil jernväg. Från Hongkong under d. 30 December berättas närmare rörande de af oss redan meddelade underrättelserna om vissa på Japan timade händelser. Brefvet lyder: ,Underrättelse har inlupit från Japan om att de japanesiska auktoriteterna med den engelske generälkonsulns, hr Alcocks, fullständiga samtycke suspenderat handelsfördraget med England, till följd af de der nedsatta undersåtarnes lagstridiga handlingssätt och de grofva våldsverk som druckna engelska matroser tillåtit sig mot Japaneserna. Mr Alcock tillsände den 21 Nov. engelske konsuln i Kanagawa, mr Vyse, ett bref, hvari han förelägger honom att vidtaga åtgärder emot att matroserna få utan uppsigt stryka omkring, och uttalar sig mycket tadlande om de engelska köpmännens beteende. I början voro infödingarne strängt förbjudna att mottaga utländskt mynt och de skulle endast få egna sig åt byteshandeln. Men de Japanesiska auktoriteterna upprättade, till förekommande af de hinder som derigenom uppstodo för handeln, små filialbanker af den kejserliga skattkammaren, hvarigenom man kunde få mexikanska dollars utbytta mot landets mynt, som kallas Itzeboer; men genom en officiel kungörelse tillkännagafs, att ingen individ eller handelsfirma kunde få mera än 5,000 Itzeboer dagligen. Denna förordning, som antogs af de engelska konsulatsauktoriteterna, följdes emellertid icke af de engelska köpmännen, som ofta med våld och hotelser icke allenast sökte att utpressa summor, mot hvilka de ej ens kunde lemna samma värde i dollars, utan utfärdade äfven sina reqvisitioner på personer, som alldeles icke existerade, eller begagnade i stället för personliga namn engelska uttryck, som öfvergingo hvarandra i plumphet. På detta sätt fordrade en viss Tatham utbetalandet af en summa, som var tecknad med 22 siffror; en viss Thomas Eskrigge begärde 100,000 milli.; en annan vid namn Barber fordrade för sig 4 mill. och samma dag för sin kompagnon Keswick 1,400,000. Keswick till och med besvärade sig hos konsuln öfver att Japaneserna vägrade åt honom utbetala penningarne och sökte rättfärdiga sitt handlingssätt dermed, att andra gjorde detsamma och att han var tvungen dertill, för att skydda de intressen, som voro anförtrodda åt hans vård. Mr Alcock hotar i ofvannämnde skrifvelse mot dessa djerfva fordringar, det han skall begagna den rättighet, som han af regeringen erhållit, att straffa de brottsliga och tillsvidare utvisa dem från landet. Mr Alcock anmärker, att Japaneserna mycket väl veta, att hela manövren endast är beräknad på att förmedelst Itzeboerne (ett silfvermynt) kunna uppköpa och utföra de japanesiska guldmynten, fastän Japaneserna blifvit förbjudna att sälja dessa mynt, så länge de nuvarande guldmynten gifva en avance af 100 proceut emot silfver; och man kan ej förtänka de japanesiska auktoriteterna att de vidtaga stränga åtgärder deremot. De hafva nemligen nu slutat med att lemna ut några Itzeboer, hvilka äro nödvändiga för inköpande af guldmyntet. Mr Alcock meddelar till slut, att han ifrigt bemödar sig om att åstadkomma en uppgö