Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 2

RR REAR RARE me — och tålamod, hviskar till hjertat att tro, äfven om I förnuftet säger nej, att förtrösta oaktadt tviflet; han fyller det med den rikaste harmoni och gör det mera emottagligt för naturens skönhet. Våra känslor äro aldrig lifligare, än då vi böja oss för kärlekens inflytande. Kärleken är universets själ; utan honom skulle verlden endast vara en ödemark, lifvet ett straff och icke en njutning! Kärleken har sina sorger likasom våren sina slagregn; utan den skulle känslorna förtorka såsom blomma i den för starka solhettan. Äfven på baroneten hade skiljsmessan gjort ett synbart intryck. Han hade blifvit tyst och sluten, och stängde in sig i sitt bibliotek, för att öfverlemna sig åt sina tankar eller finna glömska i andras. Aldrig syntes ett leende på hans läppar, utom då Ellen besökte honom; då bemödade han sig att af ömhet för henne synas glad. Flere gånger förebrådde hans ädla hjerta honom, såsom en handling af egoism, att han tillåtit hennes älskares afresa; så samvetsgrann var han i bemödandet af sina egna känslor och öfverseende mot andras. I afseende på gamle Martin, voro hofmästaren och mistress Jarmy ense om att han blifvit tystare än någonsin; man kunde ej mera få ett ord af honom. Så snart han ätit, brukade han genast taga sin tillflykt till stallet, och han bru