Göteborgsposten – 27 februari 1860, sida 2

— Följ mig nu till Miran-Hafaz, återto khanen; och kom ihog, när guldets klang smeker edra öron samt frestar er till brottet, att Guds öga och mina blickar äro oaflåtligt fästade på eder! XXXVI. Miran-Hafaz låg icke längre, fastän hanännu var svag och lidande af sitt sår. Ayahn hade på morgonen underrättat honom om hans rivals afresa till Italien, och denna nyhet hade förorsakat honom både belåtenhet och ledsnad. Han var glad öfver att Henry Ashton icke mera befann sig hos Ellen; han var ledsen öfver att han undsluppit honom, ty han hade på sin plågobädd afgifvit en förfärlig ed på att han skulle hafva sin rivals lif. När khanen anmälte för honom att kaninvaktaren ville tala med honom, utropade Miran otåligt: — Låt honom genast komma in! Ögonblicket derefter stod Will Sideler framför honom. Renegaten drog sig genast tillbaka; han ville ej för andra gången erhålla befallning om att begifva sig ut i förmaket, under den kränkande I förevänningen att förhindra hvarje utbrott.