Göteborgsposten – 27 februari 1860, sida 2

och en liten droppa af fluidet inträngde i såret, samt förorsakade en ögonblicklig död. — Det der! utbrast Will med föraktlig ton, och hvad skulle väl den der tingesten kunna göra mig — det skulle jag gerna vilja veta? — Se nu! — Med en snabb rörelse slog renegaten till nosen på hunden, som kaninvaktaren höll i sina armar. Verkan var lika håstig som elektricitetens. Djuret utstötte ett tjut, sparkade ett ögonblick och dog. Hans herre stod så slagen af förvåning och häpnad, att ban under flere minuter icke kunde få fram ett ord. — Hvad ... död! stammade han slutligen. — Ja. . död. — Bara derförs att ni rörde vid honom? -Som ni såg . . . Nikänner nu den makt, hvaraf jag är i besittning; var öfvertygad om, att jag icke skall tveka begagna mig deraf, i händelse man anfaller mig. Jag skulle döda er på samma sätt som jag dödat denne hund. Det skulle endast vara beröfva bödeln och galgen hvad den med rätta tillkommer. Ni är nu varnad; kom ihog att jag aldrig varnar mer än en gång. — Ja, ja, nu är jag varnad! mumlade kaninvaktaren med ett uttryck af fruktan och hat i sitt ansigte.