jag ock medgifver mig hafva skäl att dölja mig, I detta skäl upphör vid sir William Mowbrays död. — Baroneten kan ännu lefva länge, anmärkte Will Sideler och smekte sin hund. Skurken slog oaktadt all sin säkerhet ned Jögonen under khanens kalla blick. — Dessutom, tillade han, fruktar jag, ensam mot ensam, icke för någon; och om jag kunde tro, att ni skulle vilja bedraga mig, så... — Hund! afbröt khanen; du har öfverraskat mig en gång ; betänk dig väl en annan gång, innan du anfaller mig. Hädanefter skall jag nog vara på min vakt. — Det tyckte jag, att ni var redan här omdagen, inföll kaninvaktaren med ett gäckande skratt, jag såg åtminstone en stor knif i händerna på er; men ni hade måhända icke mod att begagna er af densamma. — Jag skall hvarken nyttja knif eller pistol, sade khanen kallt. Se här det enda vapen jag behöfver. Han sträckte härmed handen mot Sideler och visade honom en fint arbetad ring, som han bar på pekfingret. Stenen utgjordes af en stor karbunkel, döljande en fördjupning, hvari fanns en liten svamp, indränkt med någon fin essens. Ringen var gjord sådan att, när stenen råkade en menniska eller ett djur, en af de spetsar, som qvarhöllo densamma, gjorde en lätt rispa