Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 3

11 sa LET EN: JA, UCL ar NOg. Dina slägtbi tt ) Sök är jag lika nöjd att höra på. Du var väl full v tillfället och erkänn nu detta. Ingemarsson: (fallande Polismästaren i talet Vänta håll! sa Söderstedt. Så gick jag, efter de t) traktaten, till en gammal skomakare, som jag känd: — Men det var en riktig skråe — han hade inte s mycket söm ett par gamla byxor ens. — Jo — de var sannt! han hade allt ett par, men det var lap på lapp på dem, och... Polismästaren: Skomakaren och hans byxo i all ära, men nu är jag trött att höra på dig längre För denna gång får du slippa att plikta för fylleri .J förseelsen, men du förständigas att genast afgå til din hemort och skall få nödig eskort genom staden — Hvarefter tvenne poliskonstaplar beordrades at följa Ingemarsson på väg ur staden I Thorsdags var Olof Ingemarsson för andra gån gen inställd till förhör i Poliskammaren, denna gån gen för det han, på sätt nämndt är, fört oljud å all män väg i Majorna. Likasom förra gången förekon Olof Ingemarsson nu med samma friska mod och oge nerade hållning samt accompagnerande sitt tal mec stora gester och åtbörder. Polismästaren: Är du nu här igen. Ingemarsson: Jo, säkert! sa Kumlander. Polismästaren: Du är nu angifven att hafva fört oljud å allmän väg. Det kan du väl ej neka för. Ingemarsson: Det kommer mej ej för när! Ej heller kännes jag vid det — (slående sig för bröstet) — men hva som finns här inne, dä måste jag uttala: — I Herrans frid begaf jag mej på väg till min dotter. — Jag gick tyst och beskedligt och utan allt buller och bång min gata fram, ända tills andan föll på mej, då jag, för att svalka mitt upprörda hjerta, sjöng en liten vacker psalm, som lyder så här... (gör min af att upphäfva sin röst). Polismästaren: Spara dig, att på ett lämpligare ställe sjunga dina psalmer, hvilket du har bästa tillfälle till att göra i kyrkan. Ingemarsson: Dä ska jag göra — var säker på det! I svenska kyrkan går jag hvarenda Söndag och der ska jag sjunga... Aklagaren upplyste härefter att Olof Ingemarsson vid tillfället icke fort annat oljud, än att han verkligen sjungit en psalm, men dock med så stark stämma, att det kunnat höras kring hela Carl Johans församling, och hade Olof Ingemarsson, ehuru tillsagd att icke sjunga i så hög ton, dock fortfarit att sjunga hela psalmen till slut. Polismästaren: Du skall för denna gång få slippa något ansvar för dina högljudda andaktsutgjutelser, men jag varnar dig att för framtiden taga dig till vara för att å allmänna platser gifva för mycket luft åt dina häftiga känsloutbrott. — Farväl med dig, och låt mig slippa att få se dig mer här. Ingemarsson: Tackar ödmjukast, fHerr Domare! (derefter vändande sig till öfriga i rummet innevarande personer) och tack ska ni ha, ni allesammans som här äro församlade — farväl med eder så länge. — Vi se hvarandra åter. — Sistlidne Tisdag den 21 d:s vid middagstiden hade svarfvaregesällen Sven Ludvig Larsson, i kondition hos svarfvaren Rosengren vid Smedje satan, i härvarande Polisvaktkontor anmält, att han samma dag om morgonen blitvit frånstulen en blå s. k. stortröja, och att ban för stölden misstänkte tyske undersåten Julius Ritter, som om mor. onen innevarit å Rosengrens verkstad. Ritter blef ock på aftonen vid Gamle Port anträffad bärande under armen et knyte, som han dock vid poliskonstaplarnes ankomst kastat ifrån sig till en I hans sällskap varaude gubbe, hvilken dock, vid konstaplarnes efterfrågan hvem knytet tillhörde, ej ville vidkännas detsamma. Inställd till förhör sistlidne gårdag inför Poliskammaren uppgaf Ritter, angående sina lefnadsomständigheter, att han, som är färgaregesäll, är född ir 1825 i Cornitz i West-Preussen, af föräldrarne klälesfabrikören Gottfried Ritter och Augusta Wilhelnina Schmiechel, samt att han år 1851 kommit till Sverige och arbetat som färgaregesäll i åtskilliga stäler tills han år 1858 begaf sig hit till staden, der van haft arbete i åtskilliga färgerier. Tillhällen att erkänna tillgreppet at rocken, för1ekade Ritter detsamma, under uppgift, att han ifråavarande förmiddag i Galgkrogarne träffat tillsamnans med en snickaregesäll, som han väl förut sett, nen hvars namn RKitter till sin stora olycka ej kände ch hvilken å en närbelägen krog inbjudit Ritter på u sup, derefter de båda i hvarandras sällskap begifit sig på väg till staden. Under vägen hade då utter haft den oturen att blifva af snickaregesällen mbedd att bära ett knyte, som denne burit under rmen, hvilken begäran han ock efterkommit, men, unnen endast några steg, blifvit anhållen af ett par oliskonstaplar, då Ritte: börjat att ana oråd och lisstänka att snickaregesällen på oärligd sätt åtkomit knytet, hvarföre Kittter i ren desperation kastat nytet till snickaregesallen, hvilken, i fall man enast kunde få tag i honom, Ritter ansåge borde sjelf Lv göra reda för atkomsten till detsamma. Ö Målsägaren, som, personligen tillstädes, värderar (! en stulna rocken till femton rdr rmt, upplyser, attj3 S 1 As AK ER LL — rr AA Arns AR itter under den senaste tiden esomoftast brukat att esöka Rosengrens verkstad, derifrån Ritter misstänks att hafva tillgripit åtskilliga andra persedlar, som irunder bortkommit. J Poliskammaren, som ej ville fästa afseende å den ö: Ritter uppdukade snickarehistorien, remitterade o! ålet till Stadens Rådhus-Rätt; och skulle Ritter, ilZ pidan på vidare ransakning, qvarsitta i cellfän: lset. : — Fabriksarbetaren Erland M. Hällström var stlidne gårdag inför Poliskammaren uppkallad att svara för det han dagen förut på eftermiddagen å ora Badhusgatan, uti rusigt tillstånd fört oljud, mt för det han tilldelat Poliskonstapeln N:o 25 Anm rSsONn Åftelkilliga onarlninagen nd aa dann nd