Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 2

— Akta er väl att icke nalkas fönstret, upprepade kaninvaktaren, då han blifvit ensam; och hvarföre icke? . .. Vi få väl se. Han tog lampan, smög försigtigt fram till det förbjudna fönstret och blef till sin stora förvåning varse tvenne ofantliga ormar, hvilka lågo ringlade kring hvarandra i en stor bur, snarlik en pagod. Retade antingen af ljusskenet från lampan eller af hunden, som okunnig om faran vädrade på jerngallret, höjde djuren plötsligt sina hufvuden och började hväsa. Djuret och dess herre drogo sig genast tillbaka till andra ändan af rummet, der de blefvo på nytt uppskrämda af ett doft brummande. En leopard, som Miran fört med sig från Indien, stod der fastkedjad som en hund. Det är brukligt i Orienten, att låta dem gå omkring i husen, så tama äro de. Men Mirans leopard hade upprctåts af en för långvarig instängning. — Nåja! mumlade kaninvaktaren, detta är en sällsam håla! Må de som tycka om sådana här odjur hålla till godo med dem .-.. Jag för min del dröjer icke längre. Han närmade sig dervid dörren, som dock i detsamma öppnades för khanen. Hans nyss så upprörda ansigte var nu kallt och lugnt som hans beslut. (Forts.)