Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 2

XXXV. Emellertid vakade khanen cnsam i MiranHafaz förmak. I den gamles ansigte lästes tvifvel och oro, men detta uttryck förorsakades ej af fruktan för den sårades helsa, ty läkarne hade redan förklarat honom vara utom all fara. Hvad som kom honom att darra, var den afgrund, mot hvilken den unge Hinduens passion drog honom, utan att han förmådde uttänka något medel till hans räddning. Genom en olycklig ödets skickelse fanns det förtroende, som skulle förena dem, ej mera tilll Mirans dörr var låst för alla andra än öfverste Mowbray, som alltjemt var hans ende förtrogne och rådgifvare Kaninvaktaren åter betraktades af khanen endast som ett verktyg, hvilket han lätt skulle kunna krossa, om det blefvc oroande eller farligt. — Jag skall rädda honom! mumlade han för sig sjelf om Miran; jag skall rädda honom för min vänskaps skull till hans far, om jag ock skall åsamka mig allt hans eget hat. En dag skall måhända randas, då han skall tacka mig, för det jag trädt emellan honom och brottet. Hans grubbel afbröts af en af sir Jaspers tjenare, som inträdde och underrättade honom om att en karl, i hvilken khanen på gjord beskrifning igenkände kaninvaktaren, begärde att få tala med Miran-Hafaz.