Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 1

till fremmande land. Han var redan mer än tillräckligt belönad. Då han återvände hem, förvånades han öfver att ett enda ögonblick ha kunnat motsätta sig Harrys önskan, och han hoppades att under barndomsvännens frånvaro något tillfälle måtte yppa sig, då han skulle kunna bevisa sin tillgifvenhet med att skydda Ellen mot hans rival, hvilken han svor inom sig skola döda som ett djur, i händelse han vågade korsa hans Harrys väg. Farväl! hvad detta ord på en gång är sorgset och skönt! Hvad vi hafva svårt att uttala det! Men huru länge vi än dröja, måste vi dock en gång till slut fram dermed. I ungdomen uttala vi det med hopp, tillochmed när tårarne blanda sin dagg i våra förhoppningar; i ålderdomen är detta ord liksom ett insegel på det förflutna och på ett närvarande som ej känner till någon framtid. Walter Mowbray hade erbjudit sig åtfölja Joe Beans ända till grindstugan, för att lemna de älskande tillfälle, att utan vittnen säga hvarandra farväl; ty det finnes ögonblick, då tillochmed en väns närvaro är ogerna sedd. Henry och Ellen bemödade sig båda om att vara fasta, för att underhjelpa hvarandras mod. Löften och eder vexlades, hvilka hjertat gömmer såsom sin skatt under långa år af pröfningar och frestelser; en