Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 2

kt — RR ——— AA —— LL — —— lt8— — ÅK af enfald mycken slughet; han var modig som ett lejon och oförvitligt trogen. — Joe, sade Henry och satte sig på en trädstam, som nyss blifvit fälld vid kanten af vägen, jag är mycket olycklig! — Olycklig! upprepade Joe; men det är väl icke för det ni skall få resa ut och bese fremmande länder? Jag känner er bättre än så. Huru ofta sutto vi ej, då vi ännu voro barn och jag vaktade hjordarne, tillsammans och språkade om Indien, Amerika och andra långt bort belägna länder! Ni kan omöjligen bli olycklig af att nu få fara ut och bese dem. — Jag är kär! inföll hans vän. Joe fick stora ögon, ehuru han redan långt förut anat huru det stod till med hans unge husbondes hjerta. Det var ej sjelfva bekännelsen, som förvånade; han kunde blott ej förstå, att kärleken skulle göra Henry olycklig. Joe var sjelf kär, och hans ömma låga hade aldrig ännv beröfvat honom matlusten eller hog för arbetet — Också jag! utropade han; men Susanne väntar nog, tills jag kommer tillbaka, i annat fal är hon icke den flicka, som jag behöfver. — Du har måhända icke någon rival, till. lade Henry med en suck. — En rival! utbrast Joe med föraktlig ton Nej. Mjölnaren Dick har visserligen krumbugta för henne; men sedan jag kramade honom båd