Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 2

Man såg på enslingens ovanliga blekhet, att han kämpat mot ett af dessa grymma minnen hvilka, mera än åren, nedtryckt hans figur och i hans panna inristat förtidiga fåror, synbara ärr efter hans hjertas dolda sår. På bordet framför honom stodo tvenne omsorgsfullt förseglade skrin. Det ena af dem innehöll afskriften af hans testamente; det andra bref och reflexioner, faderskärlekens utgjutelser, nedskrifna under de ensliga timmarne i hans lif och adresserade till hans förlorade son. Utanskriften på detta skrin tillkännagaf äfven att de endast borde läsas af hans gon. Den lydde: Att endast öppnas af min sons händer, om Gud återgifver honom hans medfödda rättigheter — i annat fall må det brännas upp. William Mowbray. -Jag har gjort allt hvad ömheten kunnat ingifva och försigtigheten tillråda, mumlade enslingen. Mitt testamente beröfvar min efterträdare all makt att kunna afyttra ett enda tunnland af mina fäders jord. Må min son en gång återkomma och han skall finna, det hans aflidne fars kärlek åt honom bevarat hans rättmätiga arfvedel . . . Skall han komma tillbaka? En stråle af hopp glänste härvid till i hans bleka ansigte.