Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 2

hon rymde med sin förförare, kapten Lucas. Sir Williams anletsdrag sammandrogos krampaktigt vid denna påminnelse om hans äktenskap. — Nej, icke denna! sade han och kastade ped den lilla guldringen, jag vill icke att min son må tro, det jag haft för afsigt, att förebrå honom hans mors fel. Han förseglade skrinct, sedan han dock först laggt ned några papper, hvilka ingen annan skulle få! läsa än hans son. Han satt en stund qvar i sin gamla fåtölj, betraktade ringen, denna symbol af en förening, som förstört hans lycka. Han tog slutligen ringen och bandet, samt tryckte dem mot sitt hjerta. — Inga främmande ögon böra se dig! utbrast han; jag skall skaffa dig ett hviloställe. lika kallt och ödsligt som mitt eget hjerta ... hvilket liknar en kyrkogård, ty dess minnen äro grafvar! XXX. s Carrows tornur had: redan slagit tolf på natten, och sir William Mowbray satt ännu qvar i det gamla biblioteket, der vi först presenterade honom för våra läsare. Han väntade på der gamle Dick Martin.