Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 2

— Ja, min död skall mätta hans onaturliga moders hämd. Hon skall då icke mera ha något skäl, att för honom förhemliga hans rätta börd! Kanske skola hans första steg gälla fadrens graf. Om min aska kunde tala, med hvilken värma skulle icke den då välstgna honom! Det låg någonting tröstande för honom i denna tanke, och han öfverlemnade sig ifrigt åt dessa ljufva drömmar. — Men hvarföre låter jag åter nedtrycka mig af dessa dystra aningar om en plötslig död? utbrast han; mitt blod rinner ännu varmt i mina ådror; mina gjälsegenskaper, fastän härjade af lidandet, äro dock ännu icke slocknade. Jag kan möjligen få bli vittne till min sons återkomst, jag kan ju få höra hans läppar uttala fadersnamnet. Ett starkt åskslag ljöd öfver Carrow. De tjocka murarne darrade. Dess mullrande bortdog så småningom, blandadt med tjut från nattugglorna, som med tunga slag kretsade kring tornen. —-Fåfänga hopp! mumlade baroneten; jag kan ej undvika mitt öde; en jernhand har inskrifvit det med eldkol i mitt hjerta och min hjerna. Hvad har det väl blifvit af min ungdoms planer och känslor? Jag trodde icke då, att döden, innan mina dagars höst brutit in, skulle för mig förlorat all sin fasa och lifvet alla sina behag (Forts.)