Göteborgsposten – 22 februari 1860, sida 3

livarjehanda. Ett sällsamt testamente. En man i Berlin som hela sitt lif igenom förgäfves fjeskat för den nyckfulla Fortuna, erhöll helt oförmodadt, genom en i Amerika bosatt slägtinges frånfälle, ett arf af 300,000 rdr. Redan hunnen till en hög ålder och utan slägtingar funderade vår parveny dag och natt på till hvem af sina bekanta han skulle testamentera sin förmögenhet. Bland de många vänner han, tillfölje af sina i hast förbättrade omständigheter, lyckats erhålla, fanns ingen i hans tycke nog värdig att blifva hans arfvinge. Slutligen fick han det högst originella infallet att utnämna en af sina värsta fiender, ett gammalt kammarråd med högst ringa inkomster och stor familj, till sin universalarfvinge. En lagkar tillkallades och testamentet uppsattes. Men vid denna, af ett exempellöst ädelmod dikterade, handling häftar dock ett litet vilkor: arftagaren måste neml. från samma stund som arfvet tillfaller honom, såväl som. mar som vinter och på hvad ort han sig befihna må, ej begagna andra kläder än af tunnt hvitt linne-lärft. I testamentet namngifves de personer, hvilka fått i uppdrag att tillse det detta vilkor uppfylles, och hvilka ega rättighet att i samma stund kammarrådet bryter emot förbudet på stället fordra arfvets återbetalande, hvilket då tillfaller dem, hvarföre man kan med skäl antaga att inspektörerna ej skola se genom fingrarne med kammarrådet. Rosorna. Fordom voro alla rosor röda. Tvenne blommor stodo vid sidan af hvarandra; den ena blomstrande i hela sin purpurglans, den andra ännu blott en blygsam knöpp. En skön brokig sommarfogel fladdrade emellan le begge rosorna och sade till den utspruckna rosen: Hvad du är skön, du blommornas drottning! — Stolt svarade då rosen: Det hafva alla dina bröder edan sayst mig; har du icke något bättre att säga? Fjäriln flög nu tort till den lilla knoppen och ade: Äfven du är skön, ljufva rosenknopp, väl inen drottning ännu, men värdig att blifva det. Förlägen sänkte rosenknoppen sina ögon, rodnale djupt och sade hviskande: Jag förstår ej, hvad u säger, men Herrans nåd har skapat mig. Då varade sommarfogeln: Du är så blygsam, ödmjuk ch lofprisar Herran — du skall blifva min utvalda! Dessa ord gingo den andra rosen djupt till hjerat, ty hon insåg sitt misstag och kände bittert qvan att vara förbisedd och tillbakasatt, och derföre leknade hon af sorg och försmådd kärlek. Sedan den tiden finnas också hvita rosor. Er -m LIL jer CO . -—