Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 2

SKEENDE TIER VV IT RANE Khanen samlade alla sina krafter och gjorde ett sista förtvifladt försök, att frigöra sig från mördarens omfamning. Han lyckades ett ögonblick kasta skurken på ryggen, derefter rullade de omkring på gräsvallen, omslingrande hvarandra som tvenne ormar. Men kaninvaktaren släppte ej sitt offers strupe. — Det tjenar ingenting till, sade han, jag släpper aldrig hvad jag en gång fått tag uti. Han hade knappast hunnit uttala dessa ord, förrän han plötsligen släppte sig tag och föll med en djup suck ned på gräset. Khanen sprang upp och grep med sin ena arm tag i ett bredvid stående träd, för att söka hålla sig uppe. Derpå drog han upp ur sin gördel en lång glänsande knif, fast besluten att dyrt sälja sitt Lif. — Frukta ingenting! utropade en manlig röst bredvid honom; ni är i säkerhet, i fullkomlig säkerhet. Det var väl att jag hann fram i tid. Renegaten spratt till, då han såg Henry Ashton stå emellan sig och mördaren, beredd at skydda honom, i händelse skurken skulle ånyc vilja börja striden. — Ni! mumlade han. Är det er jag ha ett tacka för lifvet? — Och hvilken, genmälte den unge mannen hvilken skulle ni heldre vilja ha att tacka fö den tjenst jag nu gjort er? Ty om mitt hjerta aningar äro sanna, om ej vissa omständighete