Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 2

rela vida verlden, utan något band, som fäster nig vid lifvet eller min gelikar. Alla dessa band hafva brustit, det ena efter det andra! Tror ni väl att, om jag egde rättighet till en sådan va-elses kärlek och tillgifvenhet som ni, jag skulle vilja afstå derifrån? Denna rättighet skulle utsöra min stolthet, min lycka! ... Är ni ännu öfvertygad ? — Ja, svarade vår hjelte med en ton, hvari förrådde sig både tillfredsställelse och obelåtenhet; ty han kunde ej annat än glädja sig öfver, att. icke hafva återfunnit sin far i sin rivals, sin vblidkeligaste fiendes tjenare. Men er djupa rörelse under duellen ... — Låter ganska lätt förklara sig, afbröt khanen. Miran-Hafaz var då ett rof för en häftig feberattack ; hans jernvilja, hans okufliga stolthet ensamma förmådde bålla honom uppe. Om jag hade låtit fördröja duellen tills efter sjukdomskrisen, skulle ni nu ha legat i grafven. Det är första gången jag sett honom skjuta utom målet . Farväl! tillade han plötsligt; det är tid på att jag vänder tillbaka. Nämn icke för någon om vårt möte eller den tjenst ni gjort mig. Jag har mina skäl, att bedja er derom. Ni har i dag fått en vän mera, och en fiende mindre. Henry Ashton lofvade att ej omtalå något. (Forts.) i