Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 1

säkra för, att icke åt det hållet möta någon af husets folk. En blixt af vild glädje glänste till i kaninvaktarens ögon, men den varade endast ett ögonblick. — Ni tycks känna landet? sade han vid inträdet i planteringen. — Jag känner många länderoch saker, svarade khanen torrt; ni har redan haft bevis derpå. Sideler spratt till vid denna hänsyftning på hans första brott. — Om ni tänker utforska mig, återtog khanen och påskyndade sina steg, ty han var otålig efter att befria sig från denne skurks samtal; om ni tänker utforska mig, för att få veta vidden af eller källan till mina underrättelser, så misstager ni er. Jag är icke någon af dem, som ni kan bedraga eller genomskåda. Det är tillräckligt att jag känner er, ert förflutna lif och edra närvarande önskningar. — Känner ni dem? — Ja, er bana skall sluta som den börjat: med ett brott! De hade emellertid kommit fram till den del af parken, som var tätast bevuxen och der gångstigen började slutta nedåt i en liten dal, full med buskar och snår. Kaninvaktaren kastade en snabb blick omkring sig, liksom för att öfvertyga sig om att ingen såg honom och att ingen arm