Göteborgsposten – 21 februari 1860, sida 1

rala frukta mazzinisterna lika mycket om icke mera än de reaktionära, ty de följa samm: metod som dessa och söka genom trakasseri er och angifvelser förmå menniskor till för tviflade steg. Från mazzinisterna öfvergår jag till muratisterna, hvilka några, som icke ha reda på härvarande förhållanden, anse för ett talrikt parti. Detta är fullkomligt ogrundadt, ty för det första är den tänkande delen af det neapolitanska folket mycket för ömtåligt om sin sjelfständighet för att önska en tingens ordning, som skulle göra dem beroende af Frankrike, och för det andra har Murats namn föga eller ingen klang. Giavaclinos namn är nästan glömdt, hans fordna undersåter äro antingen döda eller åro de moraliska kadaver såsom Filangieri och några andra, som jag kunde nämna, och hvad den nuvarande Murat beträffar, så väcker hans namn hvarken vördnad eller entusiasm, och ingen neapolitanare skulle vilja lägga sig ut för honom. Jag känner likväl med fullkomlig visshet, att här finnas främmande agenter, som arbeta för honom, och plakater eller små papperslappar med etwt innehåll i mura istisk anda, funnos häromdagen i Avellina. Men fastän Murat såsom Murat icke väcker några sympatier här, så skulle hvem som helst, som framträdde härstädes representerande en sak, draga större delen af nationen på sin sida. Detta förklaras derigenom att alla partier — mazzinister, muratister och konstitutionella utgöra tillsammans ett enda stort parti, det antidynastiska partiet. Nästan hvem som jag talar med har på sin tunga sådana fraser som dessa: När resa de sin väg? Det är omöjligt att längre uthärda denna familj! Gifve Gud att de redan vore sin kos! Jag anför endast hvad jag sjelf ser och hör, och ingenting här förvånar mig mera än den bestämda öfvertygelse, som en och hvar tyckes hysa, att denna dynastis utträngande genom en annan icke blott är nödvändigt utan äfven kan anses som afgjordt. För:ett år sedan gafs det bildade, förståndiga och moderata personer, som talade om önskvärdheten af dynastiens bibehållande och om huru den skulle förmås till nödvändiga reformer. Den furste, hette det, skulle nu uppträda, som hade sardinskt blod i sina ådror, och som skulle göra epok i sitt lands historia. Denna illusion är nu skingrad, och de som dårades af den äro nu antidynastiska. Var öfvertygad att denna amilj icke inger någon tillgifvenhet eller vördnad och icke väcker några förhoppningar; olkopinionen har fällt sin dom öfver den, och ag tror att den minsta impuls utifrån skulle ringa denna folkopinion till handling. Här landet vill man icke taga iniativet; dertill inns här alltför mycken oenighet och missroende, följderna af polisens mångåriga vakamhet och grymhet. Jag tror äfven att utändska agenter härstädes bemöda sig att uppeta de missnöjda -— d. v. s. hela nationen. Jag har icke något särdeles märkvärdigt tt berätta om den presterliga agitationen i NR X—————— — ——— 0 TEEN